Givande och intressanta föreläsningar 2

Istället för att flippa ur drömmer jag mig tillbaka till oändligt tråkiga föreläsningar med välbehag.

Nisse Hellberg

Jag tror jag flippar ur. Har gett mig fan på att använda Pierre Bourdieus fältteori i min C-uppsats. Fråga mig inte vad den går ut på för då flippar jag ur. Den är så stor, jag får inget grepp om den. Låg i sängen och trodde mig vara något på spåret. Men när jag sätter mig för att skriva så blir det bara mer och mer förvirrande.
Så nu sitter jag här. Kl är 3:01 och jag tror jag flippar ur.

Tjejer ska hålla käften!

Annars kanske dom brinner upp.

20 000 dagar till muck

Det har blivit en renässans för det gemensamma vardagsrummet efter troligtvis år av förruttnelse och försummelse. Nu går folk dit och pratar studentgrejer, politik, filsofi, kollar på teve. Stämningen är uppslupen och nästan sprudlande, som den första tiden i ett förhållande. Vi lär känna varandra på ett sätt som det tidigare kallpratet i köket, medan man väntade på att något skulle bli tillräckligt mjukt för att äta, gjorde omöjligt. Vi möts och diskuterar invecklade saker på ett sätt som hade gjort Kant plaskvåt och utanför rusar hela livet förbi.

Have you ever heard about the six burning sidesticks?

Vi träffade Frank Andersson på ett biljardhak igår, han var full och drog hysteriskt roliga anekdoter. Vi fattade iofs inte så mycket men det var nåt om att han hade legat med nåns farmor eller liknande. Sen berättade han även en historia på engelska vars sensmoral troligtvis var att man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv. Han uppfyllde alla förhoppningar man haft om honom plus lite till. Det var en magisk pratstund. Vi blev vänner med honom. Det kanske till och med var lite ömsesidigt för han gav oss smeknamn. Kenny var centern, Ludde var Doris, jag var Jan Guillo på 70-talet/vietnamveteranen (Frank sa; Du måste gå vidare, den tiden är förbi och jag rös av välbehag) Janne var den smarta och Linus den söta. Han såg verkligen rakt igenom oss.

Har någon sett min värdighet?

Igår när jag vaknade var det med känslan av att jag hade tappat något viktigt. Så jag stapplade först ut i köket, spritflaskor och limeskivor överallt men inget viktigt. Så jag fortsatte till vårat uppfräschade gemensamma vardagsrum som vi precis firat in.

Och där satt den i ett hörn och skakade av skräck, min värdighet.

Jag sa hej och sträckte ut en hand, men värdigheten slog blicken in i väggen och hulkade. Fuck you isåfall, tänkte jag och gick in och la mig igen.

Vi fortsätter på det knäsvaga temat, den här är nästan för mycket.

bonjour niggas

Om det hade varit vår nu så hade det varit ljust ute. Jag har pumpat min franske granne på information, det var givande. Det här är kanske gamla nyheter för er gamla franskfnask där ute, med fortfarande, det gör mig fruktansvärt knäsvag.

Snälla kom hem!

Jag är i upplösningstillstånd. Jag och Bloggen hade ett jättebråk igår och nu har han varit borta hela natten. Gud, jag är så orolig. Mobilen är avstängd och ingen har sett honom. Jag har kört runt hela natten, i horkvartern och runt barerna downtown. Först var jag vansinnig och nästan hoppades få se honom i armarna på någon slampa, men ursinnet rann bort med regnet och nu vill jag bara att han kommer hem med sitt sneda leende och hundvalpsögon.

Först ska jag låtsas vara arg, spela upp hela registret. Men jag vet att han bara kommer stå där, som en liten pojke med stickad Musse Pigg tröja och tandställning som just pissat på sig på en mattelektion, och mitt hjärta kommer sakta smälta. Till slut kommer jag kasta mig i hans armar och förlåta honom för allting. Precis som jag gjort tusen gånger tidigare.

Helgen v. 48

Jag börjar tröttna lite bloggen, eller egentligen är jag nog mest trött på mig själv. Det är inte du bloggen, det är jag. Det blir lite löjligt när man är tonårsarg på vakter, bara för att hålla upp nån slags bloggfasad av fart och fläkt trots att det egentligen inte händer särskilt mycket värt att basunera ut.
Bloggen har blivit lite trött. Bloggen kollar ut genom fönstret. Han ser en bail, han ser en tjaj, han ser en snut. Och han tänker, trots att det bara är onsdag, att snart har helgen vecka 48 tagit slut.

Förhud

Jag klarade mig bra igår, inga missöden, inte utkastad. Jag såg att Froderik blivit det, bra jobbat, jag tycker vi slår fast att det är tufft att bli utkastad.
Jag har varit ganska stolt efter de gånger jag blivit utkastad. Man lever ju ett liv ganska långt från den snabba filen och då får man ta vara på det lilla. Men samtidigt finns det inget som kan väcka så mycket hat som när man blir orättvist behandlad av människor i maktposition, framförallt när de verkar vältra sig som gödgrisar i makten och hatet. Jag skulle hellre skära av mig förhuden och ha den som pannband än bli vakt. Lycka till

Nu ser jag att dom ligger med varandra i en lägenhet rakt över gatan, de brukar göra det ganska ofta, kul för dem. Det ser skönt ut, och roligt. Ibland ett guppande kvinnohuvud. Ibland ett svajande manshuvud. Tänk om hon blir med barn nu, då har jag sett ett liv bli till. Ganska bra utdelning för en söndag i november.

Lubed up to the max

Nu så är det lördag och då försöker vi igen. Jag bär på mycket nedtryckta känslor sen förra helgen. Låg och slumrade tidigare idag och halvdrömde att jag med teatralisk röst säger "du behöver inte vara rädd, jag ska inte våldta dig, jag är trött på den sortens kärlek" till en tjej på festen jag ska på. Risken finns att jag kommer vakna upp imorgon bittidag och känna mig ungefär såhär;

Succén fortsätter

Jag är tillbaka i Sverige, gud vad skönt det är att förstå vad människor säger. Jag blev ju utsläng från Cafe Opera i våras om ni minns. Nu har det hänt igen. Min vana att bli utslängd varje gång jag försöker sätta min fot i de ädlare salongerna fortsätter. Igår blev jag utslängd från nåt jävla pisshål på stureplan. Han sa att jag var för full och jag uppträdde först korrekt och bad honom sen att dra åt helvete. Ett jävla justitiemord var det, jag var fan lika jävla full som vilken annan utter som helst som gick och smekte väggarna där inne. Men nu har jag gett dem en chans, det är deras förlust att jag aldrig kommer återvända med min feta plånbok och sprida stjärnglans. Det var annars ytterst nära att jag inte ens fick tag i alkohol igår. Jag hade trettio sekunder på mig innan systembolaget ska stänga. Då väljer helt sonika en gammal kärring som var så gammal att hon hade ärr från en våldsam velociraptorattack i ansiktet att ramla framför mig. Jaha, då får man klistra på en hur gick det min och hjälpa henne upp när man egentligen bara vill ha sin jävla sprit. Men jag hann och så här i efterhand kanske inte det var så lyckat.

Addis Abeba

Hej alla glada ;)

Jag dromde en sa otack drom harom natten. Den utspelade sig i lordags och vi ar ett gang i en skum biljardhall och hashlukten ligger tat dar inne. Jag forlorar sakta formagan att ta hand om mig sjalv och vaknar upp nagonstans langt borta. Nar jag stovlar ut i kylan star haret at alla hall, huvudet varker och snon yr. Efter ett litet hopp befinner jag mig pa tunnelbannan hem och ska latta lite pa trycket men skiter istallet pa mig en smula :-O
Det var sannerligen en riktigt otack drom.

Men hej! Nu ar jag i Etiopien! Inga sura miner har inte. Det ar varmt och djavligt men for egen del rullar det pa som man sager. Stadigt mot en ljusnande framtid. Hur jag kom hit orkar jag inte beskriva men det ar sannerligen en fantastisk historia. Imorgon far jag vidare mot Kattogenebulosan och sen lagger jag nog av med det har larvet och aker hem.

Mvh
nicklas

Mot Berlin

Det regnar i Køpenhamn. Det ær skillnad pa regn och regn. Det hær ær ett vackert regn och det smattrar skønt mot rutan. Men det ær fortfarande alldeles før mørkt.
Sa imorgon sticker jag vidare. Till Berlin. Jag far tillsammans med den turkiska magdansøsen Dilek och hennes syster Fairuza som jag traffade pa ett fik pa Vesterbrogade. Fairuza är den grymmaste Oud-spelerskan jag nagonsin træffat (och den enda), men deras plan att dansa och spela sig genom europa verkar ha gatt lite knackigt hittills. De har plats øver i sin gamla ford granada och jag har pengar till bensin sa dealen ær god før oss alla tre.

Køpenhamn

Det hænde en lite lustig grej i helgen. Jag var i Tranas pa dop i lørdags och det var riktigt trevligt. Igar skulle jag fara tillbaka till sthlm och ta tag i mina studier igen. Det var lite struligt nær jag skulle pa taget før det var sparændringar och allt var ganska kaotiskt. Men væl ombord borrade jag ner mig i en bok och somnade efter ungefær tre meningar. Nær jag vaknade var jag pa øresundsbron. Det var fan fel tag.

Sa nu sitter jag i Køpenhamn och ser hur høstvackra danskor cyklar runt i ljuset av gatlampor och ar sadær skønt køpenhamskt bohemiska som bara køpenhamskt bohemiska danskor kan vara. Førsta tanken var panik och att jag maste tillbaka till sthlm snabbt som fan. Men efter en natt och en morgon sa kom jag pa andra tankar. Jag skiter i det ett tag, kan inte sitta i Nacka och ruttna med en c-uppsats fram till januari. Jag har ju lite pengar pa kontot. Jag aterkommer.

En trumma i Alby

Det var en gång en man i Botkyrka
Som sålde den trumma han dyrka
Trumman var fin
Han fick sitt heroin
Och nu får jag trumma med styrka

Vad jag vill säga med denna fantastiska limerick, som skulle få vilken limerickfantast som helst att vilja skjuta sig i ansiktet, är att jag köpt en virveltrumma. Nu var det inte av en heroinist men vi provspelade den under ett flämtande ljus i en gångtunnel i Alby centrum och det kändes tufft nog. Jag kan inget om trummor men lyssnade på klangen och hummade lite. Sen sparkade jag lite på däcken på killens bil och sen tog vi i hand efter en stunds obligatoriskt skitsnack om priset. Jag ville ha ner den tvåhundra eftersom jag åkt ända ut till Alby men jag fick bara ner den en hundring för att jag var 10 minuter för sen. Det var en vacker dans.

En slingrande dans i månens sken
Som förs helt utan armar och ben
Man säger ett pris
Blir kallad en gris
Och ger sig för att slippa en scen

Säby kyrka

Det är så mycket nu. Så mycket konserter jag vill gå på. Happy Mondays, Ed Harcourt, Arcade Fire. Förra veckan var det tre stycken och jag missade alla. Kurt Wagner, Jim White och Handsome Furs. Ikväll hade jag gärna gått på Lucinda Williams. Fan kuken vad tråkigt det är när man missar saker.

På lördag ska jag möta gud i Säby kyrka och hålla upp ett gossebarn mot all salighet när han upptas i den varma kristna gemenskapen. I min egenskap av gudfar ska jag göra vad som står i min makt för att hålla honom utanför den varma kristna gemenskapen efteråt. Jag vet att gud kommer syna det där när jag står framme i kyrkan och lismar. Jag kommer nog faktiskt må ganska psykiskt dåligt. Det kommer vara så mycket antikrist i kyrkan på lördag att jesusstatyerna kommer gråta blod. Och det är mitt blod de kommer gråta, Nicklas syndaren, självbefläckaren och elefantöls-snattaren. Hycklare kommer det eka i mitt huvud. Stearinljusen kommer flämta när jag går in genom porten. Prästen Siv kommer spy sånt där grönt gojs och vrida huvudet flera varv för att sedan väsande kila ut i brygga.

Fan, Max von Sydow, lever den gubben än? Jag skulle nog behöva lite hjälp.

Fick mich

Jag och Michelangelo hamnade i en atelje med ett par mycket begåvade klädskapare i fredags. De var väldigt insatta i astrologi. Jag var en typisk vädur med inslag av fisk eftersom jag var ödmjuk(bögig) också. Men ödmjukheten är ju mest en fasad för att jag har märkt att det är lättare att manipulera folk då. Ni tror att jag är snäll och sen knullar jag er i röven (obs, bildligt rövknull).
Näe jag bara skoja, jag är riktigt jävla ödmjuk på riktigt.
Hursomhelst är jag packad.
En typisk vädur tror visst att han är odödlig och är kreativ. Som hypokondriker har jag invändningar mot odödligheten, men i vissa avseenden så stämmer det. Som att jag kastar mig in i grejer som jag inte har någon koll på eller planerar in saker av ren vilja när det egentligen inte går. Många bollar i luften. Nu börjar jag få dom där bollarna i huvudet. Det har aldrig hänt innan och jag är rädd att räkmackan är slut.
Väggarna lutar in, jag är jagad. Ett dilamm på vägg till slakt, en vattendroppe i öknen. Det börjar luta åt att saker kommer gå åt helvete på riktigt. Vad fan gör det om hundra år brukade jag tänka men det tar inte riktigt längre. Om hundra år kommer ju apor att härska jorden och vi människor kommer vara inlåsta och ha glömt bort hur man pratar. Fyfan vilken plåga det kommer bli, apor är en skam för gud. Det värsta djuret jag vet. Mig tar ni aldrig apjävlar.

Tätt omslingrade i hat

Jag tog min tillflykt till småland i helgen. Slickade såren efter förbannat seg inledning på hösten. Men första perioden är iallafall avklarad även om ångest leder med 4-0. Jag brukar gilla tågresor. Skönt att sitta och glo genom rutan och fundera kring universums gåtor. Jag tror det var Bobbo Krull som sa en rolig grej om Stephen Hawkins; "Nu ska Stephen Hawkins komma till Sverige och lösa universums hemligheter. Inte illa för en kille som inte kan gå på toa själv." Sådan humor upskattas. Sparka på dom som sitter.

Idag på tåget slängde jag upp min lånade laptop och kände mig viktig. Mittemot satt en sån där klassisk jag-bor-i-spanien-halva-året-och-på-min-fritid-gillar-jag-att-spöa-min-fru-och-spela-golf gubbe. Han inkränktade med sina ben på mitt territorie. För att markera sparkade jag till honom några gånger av misstag men det hjälpte inte. Så jag pressade in mina ben på hans område och sen satt vi där tätt omslingrade och hatade varandra.

Tillbaka i Sthlm möts jag av hundskall, polissirener, ett mongo som samlar burkar och en fyllgubbe som ramlat ner på spåret. Ibland får jag en väldigt obehaglig biblisk känsla av det här stället.

Förresten; förra veckans sämsta löpsedel. "Därför prövade vi tjejsex- kända svenskor berättar". Alla vet ju redan svaret på det så varför köpa tidningen. Därför att vad är gött?

Åh nej!!

Jag är oändligt trött på konstnärsambitioner som låtsas vara något för att det är så dom tror att man ska vara. På plastigt kreativa jävlar som inte är medvetna om sin egen skitnödighet. Jag är medveten om min egen skitnödighet och anser mig därför ha rätt att se ner på dom med förakt. Går du runt och påstår att du ser en snigel glida fram på ett rakblad så är det bäst att du kan bevisa det. Annars kommer du aldrig få min respekt. Inga jävla halvhjärtade försök att vara svår och arty duger. Då är man fortfarande bara en sorgligt omedveten skitnödig jävel. Se på mig. Jag har ändå upptäckt ett och annat i mitt liv. Riktiga sanningar. Djupare kunskaper. Min största upptäckt är att det finns en universal-mening som funkar i alla Metros "sätt-text-i-en-pratbubbla" tävlingar. Med sån visdom får man öppna käften. Annars inte.

Selektiv beatnik

Om jag bara vetat vad det skulle föra med sig när jag låg där med flottiga tonårsfingrar och läste På Drift skulle jag nog ha kastat boken åt helvete. Om jag vetat hur mycket den skulle vanställa min uppfattning av frihet. Om jag vetat att jag 10 år senare fortfarande ständigt skulle drömma om att lämna hela skiten och sticka. Sen Born to run på det. Baby this town rips the bones from your back. Det blir så skevt när man egentligen är ganska nöjd men missnöjd med att vara ganska nöjd. Man flyr från det man kan istället. På ett löjligt bortskämt medelklass-sätt. Från ansvar och förpliktelser. Allt som hotar med att grepa tag och hålla fast. Men mest av allt flyr man från kärlek. Aldrig rikta den mot verkligheten. Man hänger bara upp den där den aldrig stannar och man vet om det så jävla väl för egentligen är man bara skitskraj för att fastna på riktigt. Sen dyker den helt plötsligt upp på riktigt och då lyfter man stillsamt på hatten och kör iväg så att gruset sprutar. Små löjliga försök att vara fri samtidigt som man sitter på ett berg av trygghet och aldrig i livet skulle klättra ner. Den här stan är full av sådana människor och den sliter ut revben ur bortskämda kroppar alla dagar i veckan.

Givande och intressanta föreläsningar

Klimakteriekossa

Jag läste igenom gamla inlägg och det slog mig hur jävla fort tiden går. Det gjorde mig lite ledsen. Men sen kollade jag på mitt, Nisses o Michelangelos mästerverk från 2004 och blev glad igen. Sen kom jag på att det var tre år sedan och då blev jag lite ledsen igen. Jag är som en jävla klimakteriekossa.

En dag med kontrollerbara tvångstankar

Idag gick jag en promenad från city till slussen. Jag gick lugnt och stilla på ett för många stockholmare jävligt provocerande sätt. På Drottninggatan gick jag förbi kulturminister Lena Adelsohn som blev intervjuad av SVT. Jag funderade på om det var hennes son som var så bögig i expedition Robinson. Det var ju nån borgarunge som var med och som lipade när han fick ringa hem och sa högt att han älskade sina föräldrar och kallade dom bubbisar eller nåt sånt. Kanske var det en Dinkelspiel. Skitsamma. Jävligt larvigt att lipa när man bara varit borta någon månad. Efter ett tag blev jag oerhört sugen på att gå tillbaka och hoppa så där roligt bakom kameran och göra peacetecken. Men samhället håller mig tillbaka.

Lite längre ner på gatan sprang två barn precis framför mig. Jag blev oerhört sugen på att fälla dom. Men samhället håller mig tillbaka.

Sen gick jag förbi några gubbar som stod och fiskade. En av dom såg ut som Martin Ljung. En ganska kraftig tvångstanke gjorde mig sugen på att ropa "Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?" Om någon hade svarat "Men är inte han död" så skulle jag ha blivit tvungen att putta ner honom i vattnet. Men samhället håller mig tillbaka.

Väl inne i gamla stan så läste jag en löpsedel. Svt-profil dödad av björn. Jag tyckte det var en väldigt kul löpsedel och blev efter en stund sugen på att börja springa och låtsas att jag var jagad av en björn. Men samhället håller mig tillbaka.

Efter en sån dag är det skönt att komma hem.

Knugen skuk

Måndagens att-göra lista:
1) Gör en att-göra lista
2) Ring följande: Italienaren, Astra, SSSB, Vaktmästarjäveln, Hinken och Skatteverket.
3) Maila följande personer: Bohlin, Kuken, Stina och Johan
4) Avmöblera rummet
5) Skriv mer text till Sweetheart
6) Lämna tillbaka låneböckerna
7) Kolla om Josefine har nyckeln
8) Lappa förrådet
9) Skicka kina-filmen
10) Anmäl till spanska kursen
11) Kolla upp resa till Göteborg
12) Kolla upp resa till Malmö
13) Skjut en snut

OCH GLÖM FÖRIHELVETE INTE ATT GÖRA SEMINARIEUPPGIFTEN!

Måndagens skörd:
Sovmorgon
Tre koppar kaffe på vetekatten
Lång promenad
6 öl på Mera
Seinfeld
Ångest

Valium

Nu finns det ingen ursäkt längre. Jag har nått punkten utan återvändo. 1997 blev jag tvångsinlagd på sjukhus för att nästan ha uppnått perfektion som människa. Det fattades lite den gången men nu är jag snart där igen. Den sista skälvande biten i denna hårda vandring är mustaschen. Skäggväxt på överläppen. Då snackar jag inte lite bakisstubb utan en riktig jävla bard. En knävelborre som får folk att tappa hakan. Det blir svårt men det känns inte längre som att jag har någon ursäkt för att låta bli.

Helgen var fantastiskt trevlig med Jonathan Richman och fyllelögner när de är som bäst. Bland annat lyckades jag tillsammans med min utomordentligt begåvade partner i brott iscensätta ett bråk med inslag av bl.a. homosexualitet i duschen, Colin Nutleys fru, svek, kärlek, tårar, örfilar, Henrik Ibsen, tidigt utvecklade bröst och slampighet. En kille som köpte hela paketet försökte mäkla fred och han går antagligen runt i tron att han gjorde oss till vänner igen. Så man kan nog säga att det var en god gärning att vi lurade honom. Gud vad härligt det är att göra gott.

Jag vill tacka gud

Hålla tacktal alltså!? Det här hade jag inte väntat mig. Oj vad svårt. Får jag säga vad jag vill? Vadsomhelst alltså? Ok... shit vad svårt... vem ska jag tacka först. Det finns ju så många.
Jo! Jag vill faktiskt tacka gud för oktober månad. Den har du lagt ner mycket jobb på va din jävel.

Searching For The Wrong-eyed Jesus

Så jag stannar hemma ikväll för att plugga till en omtenta och komma på en anledning till en dyng-och-svinresa till Linköping imorgon. Men min självdiciplin är inte så god så jag kollar på Searching For The Wrong-eyed Jesus istället. Och nu vill jag gå ut på en åker och begrava hjärtat i jorden. Sen vill jag sätta mig på en sten och känna att det är helt ok att jag en dag kommer att dö. Eller så vill jag sätta mig i en cheva från 1970 och inte titta bakåt. Jag är lite kluven där.

Allan Svensson vs Carl Bildt och Lasermannen

Svensson Svensson berör. Jag tyckte tidiga Svensson Svensson var roligt. Det andades kvalité. Det var inte lika hippt som En fyra för tre och inte lika konservativt som Rena rama Rolf. Det var svt:s gyllene medelväg. En pil i folkhemmets hjärta. Alla kunde hitta något eget i Svensson Svensson. "Nämen titta Janne precis så där gör ju du när du tittar på teve!" Cosby var ju kul men det var ändå svårt att identifiera sig. Dr Cliff påminner på ett sätt om Gustav i sin avslappnade stil och Theos (min personliga favorit) frisyr påminner lite i sin utformning om den prepubertala Max's samma. Men det var ändå svårt att appellera till deras kontext. Familjen Huxtable kunde inte vara dina grannar. För dom var (är) svarta och bor i New York. Bor du någonstans i Sverige så bor du definitivt inte i New York. Om du tror att Bill Cosby är din granne så är du sjuk i huvudet.

Svensson Svensson fyllde upp det hål i folksjälen som Carl Bildt och Lasermannen hade skapat. Man fyllde hålet med igenkännande skratt och värme och man misstänker att många salta tårar i smyg ran ner för svenskens kind den där mörka novemberkvällen 1996 när det sista avsnittet visades.
Därför hade jag höga förhoppningar på de nya avsnittet. Det verkar dock som att tiden har runnit ifrån mig. Det är ju samma humor, men jag tycker helt enkelt inte att det är lika roligt längre. Jag har utvecklat min humor. Jag tycker numera det är roligt när folk skiter på sig på stan. Eller när barn ramlar och slår ut sina tänder. Allt det här har jag skrivit för att jag egentligen har en hemtenta som ska vara inne imorgon. Ber om ursäkt för det. Jag står inte för ett enda ord. Det gäller iofs för hela bloggen. Om någon tycker något är dåligt eller upprörande så kommer jag genast rulla runt och spela död. Har man ingen ryggrad kan man aldrig bryta den.

Twilight Zone

Två saker slog mig när jag såg en repris av nya Svensson Svensson idag.
1, Det är fan inte roligt.
2, Max ser ju helt bisarr ut.
Vad fan hände med det där lilla gulliga busfröt som var så kvick i sina kommentarer. Det kändes mycket konstigt, overkligt, nästan obehagligt.

Ibland misstänker jag att jag glider mellan två parallella universum. Att kanske min ytterdörr är någon slags portal. Nyss hörde jag någon av mina grannar knulla. Men när jag ser dom i köket så har jag svårt att tro att dom skulle knulla så högljutt att det bryter igenom de här gamla dårhusväggarna. De har så snälla ögon.

Ett annat bevis är att mitt förråd var helt tomt när jag kom ner dit i lördags. Det var helt jävla tomt. Jag ringde vaktmästaren och frågade om han klippt upp låset och flyttat de tomma banankartongerna, den saggiga madrassen och den tjockis-suttna kontorstolen till något annat ställe, men han fattade ingenting. Det är märkligt men inte helt ovälkommet. Jag har ju antagligen blivit utsatt för ett vidrigt brott. Vad var det egentligen för saker som jag hade i förrådet? En 93 tums plasmateve kanske. Min avgjutning av Ludvig XVI:s penis i guld var nog där också. 6 kilo saffran. En lipizzaner-hingst och en tidigare okänd Rembrandt.

Ska försöka se nästa avsnitt av Svensson Svensson hos någon annan för att se om man verkligen kan förvandlas från ett gulligt busfrö till bisarr. Om inte så måste jag flytta.

Ps. You rock my world!

Imorse hittade jag den här lappen på kudden.

”Till min älsklings-Nicklas!
Jag hade jättekul igår. Så härligt att dansa och träffa massa nya härliga människor. Och gud vad skönt det var att komma hem till en nystädad lägenhet. Vårt egna hem baby. Tack min sockerböna! Det luktar nästan lika gott här inne som du gör. Och du vet att din lukt är det bästa jag vet! Hoppas du har sovit gott min lilla gullepulleplutt. Jag älskar dig verkligen så grymt mycket.
Puss Puss Puss!
Din Nicklas

Ps. You rock my world!

Död och förruttnelse åt alla strumpor

Jag skiter egentligen i politik. Jag kallar mig socialist av gammal vana. Egentligen skiter jag i vilket. Men jag blir förbannad av Lars Vilks historien. Visst kan man använda sin yttandefrihet till att pissa på folk. Man när man står där med kuken ute så ska ingen jävel låtsas att det är för starta debatt. Man vill se ilska och man vill se blod. Man vill vältra sig i sin egen överlägsenhet. Vi får pissa på er för vi lever i den bästa av alla världar. Och nu läste jag precis att nån jävla folkpartist "stått upp" för yttrandefriheten och anslutit till revirpissandet. Självklart en folkpartist. Jag funderar att skaffa hänglås till pungkulorna så att de inte sätter dom i skolan. Dom ska ge blanka fan i ungarna. Jag var barfota första dagen i skolan men det tog dom snabbt ur mig. Sätt på dig ett par strumpor imorgon sa fröken. Nu har jag strumpor nästan varje dag. Det verkar visst som jag bryr mig lite ändå. Men det är bara för att jag hatar strumpor.

Den tyska björnen

Jag blev spontanfull runt klockan 23.30 igår kväll. Jävla Tyskland som folk ska besöka och bli frikostiga. Jävla svin. När jag vaknade imorse kändes det som om jag hade två alternativ. Antingen skulle jag ta mig in till skolan och gå på föreläsning eller smörja in mig med honung och besöka björnarna på skansen. Men istället gjorde jag ingenting.

Jo det är skön-t

Jag hatar att drömma sköna grejer och sen vakna och inse att jag är kvar i Nacka med en fet jävla bok över ansiktet och ingen som helst lust till att läsa mer. Nyss drömde jag om en fantastisk bilsemester till Kroatien. Jag drömde att jag var extremt behagligt vinfull. Konstant. Solen gick glödande ner i Adriatiska havet under hela drömmen. Det är det som är så skönt med bra drömmar. De där klockrena ögonblicken hänger kvar på repeat. Och dessutom blandas miljöer upp. Det var lite Kroatien och lite Eilat.
Jag, Markus och Stefan åkte från Kibbutz Givat Oz till Eilat under julen 2000. Vi åkte dit med arabtaxi i 4 timmar och bjöds på några slags frön som man blev skön av. Man gillar ju att vara skön. Vinfull eller fröskön.
Det där sista om Eilat var ingen dröm. Det har hänt. Men båda känns ungefär lika verkliga så här i efterhand. Två sköna drömmar. Åter till den senaste drömmen- en tant i rullstol dog strax innan jag vaknade men det var ingen fara. Det var fortfarande en skön dröm. Jag måste nog resa någonstans snart.

Be Not So Fearful

Ibland kommer man hem efter en lång jävla dag i skolan. Sätter på datorn och stänger av hjärnan. Då är guarden nere. Men är lite ömtålig och småbögig. Som tidigare idag. Jag gjorde precis så. Satte på och stängde av. Laddade ner lite musik på måfå och käkade ett ägg som jag kokade igår i ett plötsligt anfall av husmoderlighet.

Då small det.

Jag hade laddat ner en skiva med Bill Fay. Och det var så vackert att jag... att jag höll på att skita på mig. Mentalt. En mental tarmsköljning. Kanske låter det inte lika bra imorgon men vem fan bryr sig om det.

Jag ger mig min morgon

Något av det bästa jag vet är att vakna väldigt tidigt. Helst innan solen gått upp. En vanlig morgon brukar se ut ungefär såhär.

Först ställer jag mig nyvaken naken i fönstret och kollar hånfullt på alla knegare som ilar till bussen. Kliar mig lite i håret. Tar på mig ett par byxor och går ut i köket. Inte en käft är uppe och jag gör lite kaffe. Plockar ut ur diskmaskinen. Kollar ut genom fönstret i köket. Kliar mig lite i håret. Kliar mig lite på ballen. Gäspar och ojjar mig lite. Sen pluggar jag. Dricker kaffe. Kliar mig lite på ballen. Dricker mer kaffe. Kliar mig lite på ballen. De tidigaste timmarna ingjuter så mycket hopp. Solen skiner in genom fönstret. Jag mår som en jävla prins. Sen ringer jag till vårdcentralen och frågar varför det kliar så mycket på ballen. Då är morgonen över.

När gräddan kom till Tranås

SVT-stjärna ville inte betala på krog i Tranås

SVT-stjärnan ville bjuda på alkohol på krogen utan att betala. Händelsen inträffade i lördagskväll på Pub Babar i Tranås.

Plötsligt tog sig Knut Knutson, en av programledarna i Antikrundan, in bakom bardisken där personal undrade vad han gjorde där.
"Ser du inte vem jag är?"
Personal kände igen programledaren från TV, men påtalade att han skulle gå över till rätt sida om disken.
- Han ville bjuda 20 personer på något att dricka.
När han nekades påstod Knut Knutson att detta inte var någon bra renommé för tranåsrestaurangen.
Personal som arbetade på Pub Babar den aktuella kvällen säger att TV-stjärnan inte var ödmjuk, men efter incidenten uppträdde han korrekt. Han är heller inte misstänkt för något brottsligt. Knut Knutson har inte gått att nås för en kommentar.
I söndags gjorde Antikrundan en flera timmar lång TV-inspelning, till kommande säsongs program, i Stadshuset i Tranås.
JAN JUSTEGÅRD

Japaner

11 september är ju ett datum som känns bra. 4.40 kr på kontot känns också skitbra. Inget snus känns skönt. Regn är härligt. Och kallt också. Fint. Bra. Piss. Skönt att det finns japaner.

Sånger från andra våningen

Jag hade ångest i morse. Ganska vanlig söndagsångest. Det var husfest igår. Mattias var här och vi kollade på fotboll tillsammans med en norrlänning och en finne från korridoren. Norrlänningen skrämmer mig lite. Jag får aldrig någon förvarning innan han dyker upp. Helt plötsligt står han bara bakom mig och säger Nämen hej på dig du på ett väldigt norrländskt och nästan upphetsande sätt. Jag är rädd för att jag en dag kommer vända mig om precis innan och se att han svävar fram 20 cm över golvet. Men han är jävligt trevlig och har självdistans. Det kan man inte säga om dom på andra våningen som hade festen. Därav min lilla ångest.

När vi efter fotbollen gick ner till festen var jag bra i arslet. Finnen hade helt oväntat bjudit på koskenkorva. Först sjöng en tjej från Bangladesh en traditionell Bangladesh-låt som påminde om det där väsande skriket kräftor ger ifrån sig när dom hamnar i kokande vatten. Det bubblade inom mig men jag höll ändå min mörka själ i schack. Sen brakade det loss. En kille som läspade och en tjej som senare på kvällen skulle dansa omedveten apdans förkunnade högtidligt att de skulle framföra en egen låt. Den var fruktansvärt löjlig. Min mörka själ bröt igenom och jag började söka den där djävulska ögonkontakten med folk för att på så sätt inte vara den enda som bryter ihop och börjar garva. Då viskar Mattias något taskigt och jag måste med raska steg gå ut för att inte dö av skratt. Det blev ännu värre senare då samma läspande kille och hans gravallvarliga bohem-mongon till kompisar framförde låtar om att rädda miljön med sitt proggband. Varför kan jag inte bara låta dom vara allvarliga? Varför måste jag vara så jävla barnslig? Innan vi gick därifrån snodde jag dessutom mat som stod i deras kök. Det var gott men nu är jag rädd att någon såg mig.

Äkta kärlek

Min bild av riktig kärlek:

Gareth, David och Tim står och pratar. Det är julspecial. Sista avsnittet någonsin. I bakgrunden dyker Dawn upp. Bilden är först väldigt suddig men sen kommer skärpan. Dawn har gråtit och hennes mascara har runnit nedför kinderna. Tim ser henne inte. Hon går med relativt bestämda steg fram till Tim. Only you med Yazoo. Fyra års väntan och Tim vänder sig om. Dawn kysser Tim. Gareth säger att Dawn har en pojkvän. Dawn säger "Inte längre" och fortsätter kyssa Tim. Jag gråter som en jävla kärring.

Livet i den snabba filen

Det finns ett väldigt fint naturreservat precis runt knuten. Jag hade tänkt gå dit ikväll. Men nu känns det som jag lika väl kan skriva om det istället. Frisk luft är överskattad. Jag var dit i förrgår. Tog lite kort på svanar. Tänkte att jag skulle använda min relativt nya kamera till något meningsfullt. Dessutom är glädjeämnena få eftersom jag är rövpank. Kanske en ny hobby tänkte jag. Fota svanar. Det är ju trots allt fantastiskt vackra fåglar. Graciösa och stolta. Praktfulla. Så jag tog ett kort på svanarna. Gud vilka sköna svanar. Kul att man lever ett liv i den snabba filen.

Desolation Row

Jag såg Bob Dylan på Debaser Medis i mars, på min födelsedag närmare bestämt. Jag köade i 5 timmar i polarväder för att få ge Bob och hans anhang 500 spänn. I utbyte skulle han visa sina djupa rynkor, sitt fårade ansikte och jag skulle få höra hans förlorade röst. Jag tror det är Allen Ginsberg som säger i No direction home att Dylan var som en pelare av luft under 60-talet. När man ser honom från den tiden fattar man vad Ginsberg menar. Varje atom tycks vara närvarande, med rakbladsvassa sinnen.

Jag blev jävligt avundsjuk på det tillståndet. Framförallt då jag själv satt i mjukisbyxor i ett nedpissat råtthål i Flemingsberg och drömde om ett ankare i tillvaron. Ankare är bara skitsnack, det är rörelsen som är grejen. Rörelsen frälsning. Aldrig bli dammig. Jävligt lätt att säga, omöjligt att uppnå. Jag skakade bort lite av dammet och flyttade till en annan del av stan. Tvingades till rörelse varje dag. Men dammet lägger sig sakta igen. Det kvittar hur fort man går, rörelsen frälsning är inte bara fysisk. Det där glömmer man bort ibland, sen minns man och kugghjulen hittar rätt postion och det börjar gnissla igen.

Nu skulle jag få stå fem meter från honom. Så nära en myt jag någonsin kommer komma. För mig var han fortfarande ung. Dylan stapplade ut på scenen. Rösten bar inte. Det lät inget vidare. Hans ansikte var en gammal mans. Människor är dödliga. De står inte utanför tiden, inte ens Bob Dylan. Men han var fortfarande en pelare av luft, och det tillståndet kommer jag aldrig uppnå.

Honorar 500 kr

Kampen mot naturen fortsätter. Motståndsrörelsen är försvagad, den skickade ut en kräfta för att bekämpa mig. Jag såg honom lurpassa bakom en sten och överaskade honom genom att lyfta på stenen. Jag tog upp honom och våra blickar möttes. Han var rädd och böjde klorna bakåt för att visa sin underlägsenhet.

I samma ögonblick blottades hans kön. Det gick en ilning genom min kropp, jag började skälva av upphetsning. Sakta tog han av sig skalet. Hans stjärtparti rörde sig förföriskt fram och tillbaka. Snälla viskade han. Snälla gör mig inte illa. Jag blir din slav i natt om du bara låter mig gå när morgonsolens rodnad bryter nattens livtag.

Detta erbjudande kunde jag inte motstå. Vi sjönk båda ner på knä och jag tog hans klor i mina händer. Sakta svepte han av mig min särk. Ömt höll vi varandra sällskap tills tuppens galning spreds över slätten. När morgonen kom slängde jag ner honom i vattnet igen. Nästa år ska jag koka honom med dill, grovsalt, lite socker och lättöl.

First we take Småland, then we take Berlin

Jag har ett projekt som tagit stora delar av mina lediga tid den här sommaren. Det är ett storslaget och extremt manligt projekt och jag gick in i det med våldsam frenesi, eller lite frenesi iallafall. När regnet anföll Småland och fick cykelbanor att se ut som skalet på en clementin, svämmade trädgården över och såg mest ut som nåt gammalt sagan om ringen träsk.

Då jag maktlös stod i fönstret och såg på förödelsen gjorde jag som alla män med självrespekt har gjort i alla tider. Jag förklarade krig mot naturen. Jag bestämde mig för att det aldrig någonsin fick hända igen. Aldrig skulle jag stå bredvid och se hur en välklippt gräsmatta bestialiskt blir översvämmad av en samvetslös vattensamling.

Sen dess har spettet gått som nålen på en nyservad symaskin i bäcken som rinner i utkanten av trädgården. Stenar har kastats upp i det torra. Lera har runnit i mitt anlete. Projektet har expanderat. Träd har fällts och lien har gjort processen kort med uppkäftiga växter av alla sorter. Urskiljningslöst. Nästa steg är att utrota alla djur inom en mils radie. Sen ska jag göra hela jävla Småland till en öken. First we take Småland, then we take Berlin.

Adjö och godnatt

Man tror lätt att allt är gjort. Att man har känt på jävlighet, att man har sett jävlighet och att man är ganska avtrubbad. Sen träffar man ett gammalt fyllo på stan som talar så tyst att man knappt hör vad han säger. Men man hör att han precis har förlorat sin fru och hans ögon är fuktiga. Då vet man inte ett skit längre.

Who loves the sun

Ett bevis för mitt lågstadieordförråd:
I natt såg jag upp mot himlen. Den var sprängfylld av stjärnor och det var romantik-filmiskt. Det var så vackert och så tillrättalagt att inte ens Hugh Grant hade kunnat be om bättre upplägg.

Jag blickade alltså uppåt, omgiven av den riktigt ap-vidunderliga kärlekens historia, och det första som dök upp i mitt huvud var- kukars kukar vad fint.

Svälja hela jordklotet

Jag använder ungefär samma svordomsfyllda språk som när jag gick på lågstadiet. Förutom att jag sätter ihop orden annorlunda och inte längre hotar tjejer (och killar) med våldtäkt- ett ord som jag alldeles för länge trodde var ungefär samma grej som ordentligt med stryk. Könsorden kom lite senare och jag tror det var Kenny som lärde mig dom första trevande slida och penis. Kenny lärde mig, trots att han är ett år yngre, en hel del festliga ord som jag hade mycket användning av i skolan. Var annars ett ganska bögigt barn och började till exempel lipa under Pippi på de sju haven, men så fort man droppade ett nytt könsord i skolan så var man kung.

Men jag var aldrig kung så länge att jag fick hybris, bara väldigt väldigt korta sekvenser på tronen. Dom snyggaste i klassen satt där mest av tiden och där kan vi snacka hybris. De snyggaste killarna snärtade de fula i duschen med handduken. De snyggaste tjejerna snärtade alla med elaka kommentarer. Kanske fyra stycken i varje klass och dom försökte verkligen svälja hela jordklotet.

Fan, nu blev det massa jävla nostalgi-sörja igen. Men några ord och uttryck som jag har, eller håller på, att tjata sönder.

Fantastiskt - inte så mycket längre. Men ett tag hela tiden.
Göra honör och skjuta sig i ansiktet- ganska nytt men jag håller redan på att överdosera.
Kuken - klassiker
Fittan - se ovan
Kratta manegen- känns bra att säga. Snott av Fredde.
Va? - jag hör (och/eller fattar) ganska dåligt.
Helt CP- ingenting har hänt sen lågstadiet.
Fråga nån som vet för fan- klassiker från jobbet
Skrattfest- när något är riktigt riktigt roligt
Döna på- anrikt och återupptäckt
Jävla svin- från min tid i Göteborg

Det finns mer, men jag måste röra på mig, ena benet har nämligen somnat.

Fritt fall

Jag såg en insändare av min gamla historialärare i tidningen idag. Det var ytterst förvirrade tankar om att bevara svenska traditioner och inte anpassa sig efter minoriteter. Den luktade helt enkelt gammal instängd gubbkukig sverigedemokrat och att allt var bättre förr när alla barn sprang rågblonda och pallade körsbär på ett bedårande sätt. Det var jävligt tungt att se den lärare som kanske är den bästa jag någonsin haft falla som en sten från pedistalen jag placerat honom på. Knoppen brast.

Jag började tänka på när vi var i Köpenhamn på skolresa i nian och han var med för att kolla så vi inte skulle dricka elefantöl. Det första vi gjorde när vi kom fram till hotellet var att kila över gatan och sno elefantöl i en liten affär. Vi rågblonda, välartade barn stal som korpar. När vi gick tillbaka stod han i fönstret och såg oss med händerna fulla av stöldgods. Vi stelnade till. Han synade oss, och vi såg framför oss kontraktet rivas i tusen bitar. Kontraktet som vi skrev på innan avfärd och där vi bedyrat att vi inte skulle dricka alkohol (och om vi gjorde det skulle vi bli hemskickade). Men han nickade bara åt oss, vände sig om och försvann ur synhåll med en öl i handen. Det var nog då jag satte honom på pedistalen. En fantastiskt bra lärare och en integlädjedödare. Det blev också en fantastik skolresa. Vi drack oss tillbaka till lågstadiet varje kväll.

Nian var jävligt längesen nu. Jag tror jag börjar bli tunnhårig. Det känns så även om det nog inte syns än. Synade hjässan med en spegel idag. Ungefär på samma sätt som jag har läst att tjejer betraktar sitt underliv. Men det är som sagt bara något jag läst. Jag vet inte så mycket om tjejer egentligen. Men jag är kompis med dom igen. Dom är helt ok, sjyssta liksom. Förlåt alla tjejer om jag brusade upp i förra inlägget. Jag tycker om er.

Öppet brev till alla tjejer

Hej alla tjejer!
Jag heter Nicklas. En del av er kanske känner igen mig från Facebook, en del av er har kanske sett mig på bussen. Men de flesta av er har nog inte sett mig alls. Er förlust. Vill bara säga att jag tycker ni är så himla knäppa att jag tror jag svimmar, konstiga helt enkelt. Om man låtsas vara intresserad blir ni ointresserade, om man är ärlig med att man är ointresserad blir ni helt jävla tokiga. Detta är baserat på 26 års forskning och jag vill verkligen inte behöva dra slutsatsen att ni är efterblivna, men det ser mörkt ut. Kan vi inte bara köra raka rör. Kan vi inte bara vara vänner och se vart det leder. Ni har chansen om ni bara skärper till er. Så länge det finns tro finns det hopp. Jag tror fortfarande lite.
Er desillusionerade vän
Nicklas

Granis

I'm drunk on a couch in Nashville...
Jag skulle gärna vilja börja så. Det låter så förbannat tufft att vara packad på en soffa i Nashville.

Istället;
Jag är packad på en kontorsstol i Tranås.
Men det är som det är. Jag är inte i Nashville och tecknodånet från kvällen som passerat tjuter fortfarande i öronen, 4 timmer dans och en ständigt malande känsla av att man befinner sig i Hades. Man får passa på att traska runt och plocka lite bär- man är lite rädd för björn men framförallt så är man kär, snart är jag tillbaka i Sthlm och försöker hålla god min i elakt spel. De enda björnar som finns i småland är dom som är vilse och som så småningom blir påkörda av tåget.

Förbanne dig fylla

Utdrag ur polisanmälan

Anmälningsdatum: 2007 - 07 - 25 Kl: 10.36
Brottsplats: Norge, Oslo
Brottstid: Fredag 2007 -07 -20 kl 20.00 t.o.m 01.00
Brott/Händelse: Förlorad mobil
Målsägande: En idiot
-------------------------------------------------------------------------------
Fritext:
Nicklas ringer in och anmäler att hans mobil försvann när han var i Oslo. Han vet inte riktigt när det hände eller vart.

Vi röker inte hashish här i Tranås

Det finns en bok av Dalai Lama i fikarummet på jobbet som heter Lycka på arbetet. Det är antagligen någon sarkastisk jävel på kontoret som slängt ner den till oss apor på golvet. Dom sitter säkert där uppe och skrattar sig harmynta. Jag satt och bläddrade lite i den på en rast och kom fram till att bodhisattvan aldrig har satt sin fot i en fabrik. Visserligen trivs jag väldigt bra som påfyllare av en mjöluppvägningsmaskin, jämfört med andra grejer jag gjort, men det där snacket om att se varje dag som en gåva trots att varje dag är en karbonkopia av dagen innan känns mer som ett riktigt sjukt skämt. Att det dessutom är skrivet av en brillorm klädd i sjal adderar än mer pungsparks humor till det hela. Så hr. Lama, om du läser detta: vissa dagar kan jag gå med på, men en del suger faktiskt hästballe. Ta med det i din nästa hippiebok ditt håriga påskägg.

Ibland känns det som jag borde ha kommit loss lite mer. Att jag borde ha skaffat mig ett jobb som krattar manegen för min kommande karriär som nåt annat än påfyllare av mjöluppvägningsmaskiner. Jag sitter på ett CV som är längre än Svartenbrandts, förlåt Ferms, belastningsregister men det är ingen röd tråd så långt ögat kan nå. Bagare, brevbärare, diskare, sanerare, fabriksarbetare, brödförsäljare, tidningsutdelare etc etc. Egentligen borde jag sitta på Stureplan och smeka pung på nån art director, inte för jag vet vad en sån gör men det låter så bra att jag vill bli det. Istället sitter jag i ett fikarum på en industri och läser en bok av Dalai Lama. Inte klockrent.

Midsommar

I hällande regn tog jag cykeln till Fredde. Vi drack nubbe och åt sill. Det fortsatte regna och vi drack lite öl och pratade om kvinnor. Sen tog vi taxin till Oscar. Huset var fullt och regnet pissade ner. Sen pratar med med alla man inte sett på länge och man dricker och sjunger och vältrar sig i det som är midsommar. En känsla av att sommaren peakar och nu jävlar måste man suga i sig varje nyans för sen blir det mörkare även om man inte vill tänka på det. Sen sitter vi i en båt och fortsätter till Marcus och regnet piskar i ansiktet och jag är berusad och det är härligt med midsommar. Sen bastar man och går hand i hand ner till sjön och genar genom en trädgård och det slutar aldrig regna och man fortsätter ha ett fånigt leende på läpparna tills solen går upp. Sommaren i koncentrat och det är fortfarande några månader kvar.

No pussy blues

Jag har haft en upprepad dröm sen jag var omkring 20 och för första gången lärde känna den spansktalande delen av kvinnosläktet genom en ytterst vacker kvinna vid namn Maria José som jag för en kort period nästan kunde kalla flickvän.

Jag står på en äng och det lite dimmigt och lummigt och jag antar att det är tidigt på morgonen. Gräset är mörkgrönt, det brukar stå lite mindra träd omkring en stor ek, kraftig fallosvarning, lite svarta silueter av fåglar och någon trollslända som flyger runt jävligt irrationellt. Vid min sida står en för mig okänd, lätt solbränd kvinna med mörkt svallande hår iklädd en vit klänning och viskar saker på spanska i mitt öra med en röst som får blommor att slå ut, stjärnor falla och tält resta utan pinnar. Då jag tyvärr inte kan spanska vet jag inte vad hon säger men jag ger mig fan på att det är nåt snuskigt. Men drömmen stannar där. Hon viskar en stund och sen brukar jag vakna eller drömma om när jag 1992 gjorde mål från eget straffområde på sparbanken cup i fotboll eller något annat som i det läget känns oerhört oväsentligt.

Det målet var faktiskt genomtänkt. Alla anklagade mig för att inte mena det som ett skott men det gjorde jag visst. Jag såg att målvakten var långt ute. Det var bara en som trodde på mig och det var Sven i Hubbarp som var och kollade på den där matchen. Sen snackade vi om det målet varenda gång vi träffade på varandra ändå fram tills dess han gick och dog. Jag saknar din blick för fotboll Sven.

Den bängliga vägen till Flemingsberg

Det är lite för lätt att frysa ögonblick och sen ägna osunt mycket tid åt att längta tillbaka dit. Med andra ord- foton är skit för man blir bara nostalgisk. Jag har köpt en digitalkamera för att kunna vältra mig i ännu fler gamla minnen om några år. Inte särskilt smart om man har min läggning men jag har hållt emot i flera år och endast levt på foton som andra tagit. Nu fick jag helt plötsligt lite pengar och helt plötsligt hade jag köpt en sån där liten helvetesapparat utan att fundera över framtida konsekvenser. Jag kommer slicka på isade lyktstolpar, när det tinar kommer jag fortfarande stå kvar. Men vissa lyktstolpar är ändå för goda för att man ens ska fundera på att gå. Och lika bra att skaffa sig lite minnen att romantisera senare för man vet ju aldrig vad framtiden har i sin vagina.

Vi möts i Tranås

Sommaren dundrade in med ett dån och hade bara kommit ett bibliskt paddregn så hade luften varit renare i lungorna igen. Men man får nöja sig med det som erbjuds och försova sig och missa tåget och istället ta bussen hem med ryggsäcken full av luftiga kläder. Och för att inte missa tåget igen är det dags att gå.

700 000 brudar

Angående avslutningsfesten för restaurangernas dagar:
Jag minns att vi spelar boule och dricker skumpa, alltså riktig skumpa, inte Törley. Sen minns jag att vi går till Brännvin och äter silltallrik med några nubbe till förrätt. Sen vet jag inte riktigt vad vi äter mer, nåt kött. Men jag dricker mer skumpa. Och snackar med en av servitörerna och säger att det finns 700 000 brudar i den här stan och så känner man två. Han säger att han är bög och känner fler. Jag säger att det är fuskigt att bögar alltid känner så mycket tjejer. Jag vet inte vart resonemanget leder men det är inte genomtänkt. Och Gin o Tonic dricker jag. Och nån fishermansfriend grej. Sen hade jag helt plötsligt plankat in på Cafe Opera och druckit mer. Sen blir vi utslängda från Cafet och jag säger jävla sviin på ett skämtsamt sätt men det tycker dom inte var roligt alls. Sen är vi på ett annat ställe. Gin o tonic. Hånglar. Sen vinglar jag tillsammans med någon längs hela kajen bort till slussen. Jag spyr i en buske. Mcdonalds. Sitter på bussen. Vaknar i fosterställning.

Mentalt stilleståndsavtal

Jag sliter som en hund, 15 timmar om dagen på restaurangernas dagar och jag har fått näsblod av stressen och ont i ryggen som satan och benen värker och jag håller på att förvandlas till ett fasansfullt muskelknippe av alla tunga lyft och jag orkar inte raka mig. Detta gör att jag nog börjar likna Hulk Hogan en aning då min skäggväxt är gles förutom runt munnen. Behöver egentligen bara blondera det så är det klart. Jag tror inte det är så bra att likna Hulk Hogan nuförtiden. Jag önskar det hade varit 80-tal för då hade jag gjort succe och glidit förbi aporna som vaktar porten på stureplan och frotterat mig med allehanda celebriteter som typ Johannes Brost.

Apropå Stureplan är det nog en hel del av det klientelet som dyker upp i restuarangen. Det går iskalla rysningar genom hela kroppen när jag ser deras överdryga uppsyn och pissiga uppförande. Man är alltid deras lilla betjänt som förväntas bocka och väja undan. När revolutionen kommer är det ni som åker först tänker jag och sluter ett mentalt stilleståndsavtal med mig själv för att orka.

Samtidigt är det andra änden av skalan utanför vårt lilla exklusiva tält. Där trängs pöbeln och lyssnar på coverband, dricker sanslöst mycket öl och svänger med armarna i luften som idiotins ärkeapor. Jag ska nog inte skriva mer nu för jag är för trött för att inte vara bitter. På torsdag är jag glad igen för då har jag slutat jobba och har fickorna fulla av geld.

Point Blank

Snåla och snara till vrede, sådan är både Zigenare och Smålänning. Vet inte hur väl det stämmer. Jag har rätt långt till vrede, och jag är inte särskilt snål heller tyvärr. Idag traskade jag till Tanto och gjorde sällskap med Josefine, Hanna och 10-15 åttiotalshårdrockare som kastade öl på varandra. Sen köpte jag o Josefine Situation STHLM av en kille. Precis när vi hade köpt den kom en dräggfull medelålders slipstjockis som verkade vara från finland och gick rakt över uteliggarkillens tidningar så några gick sönder i pärmen. Då bytte vi ut våran tidning mot en trasig.

Han blev väldigt glad men det kändes egentligen mest olustigt. Ungefär som när man är utomlands och sticker till infödingarna en extra slant så att dom ska bli lyckliga och tindra med ögonen och säga thank you mister, god bless you. Själva grejen skulle jag göra om vilken dag i veckan som helst. Men det är ett helvete att göra goda gärningar om man inte vill vältra sig i dom. Även om jag faktiskt gör det nu. Känns nästan som om jag måste göra något grisigt för att väga upp. Olla en stekpanna i köket kanske. Fast hålla på att olla grejer är ju inte så kul om man är själv. Näe jag får nog helt enkelt leva med ett gott hjärta, nån som vill ha en fruktnickel?

Har precis blivit utsläppt från Astra och är lite förvirrad av myllret och den friska luften utanför. Inga mer regelbundna måltider och regelbundna blodprov. Känner mig lite vilsen. Man vänjer sig så snabbt. Men det som är mest intressant med att vara instängd några dagar är hur snabbt män kan bonda. När vi kom dit på måndagskvällen var det trevande i ungefär två timmar. Sen gick proppen ur ordentligt. Det roligaste var att någon lustigkurre hade skrivit "Måste amputeras; höger ben och höger arm" i en av killarnas journal. Jag tror det var bra att det inte upptäcktes innan vi lämnade stället. Fast iofs ska vi tillbaka på måndag för ytterliggare en omgång.

Min sovplats

Fri medicin och taxi hem

Nu skriver jag innifrån Astra Zenecas väl skyddade borg. Tio unga friska män i vita rockar släpar runt som nåt slags Polyphonic Spree på nertjack. Ärtiga sjuksystrar tar väl hand om oss och föder oss vid sin varma barm... eller inte riktigt. Men det är en märklig stämning. En blandning av hockeyläger för tolvåringar i Rydaholm och ett gravallvar. Det är ju lite läskigt det vi håller på med ändå. Imorse fick jag medicinen och efter fyra timmar till sängs är det mer eller mindre fri lek nu. Satsar på att se första säsongen av 24 i realtid med start inatt. Skönt sätt att tjäna pengar på.

Det där hockeylägret har satt spår, jag hamnade i bråk med en kille från Gislaved redan första dagen. Tagerlund eller nåt sånt hette han och han blev backad av Gislavedskillarna, jag blev backad av ingen eftersom jag var själv i den gruppen. Har länge hållt skenet av att jag hade skoj på det där lägret men det var egentligen ett helvete. Vi borde mötas och göra upp utan massa jävla biffar som backar eller vad säger du Tagerlund eller vad fan du hette. Jag ställer vilken dag i veckan som helst. Om jag inte har nåt i skolan eller ska fika eller dyl. Hör av dig bara. Jag är inte rädd.

Så egentligen är det väl inte riktigt jämförbart. Lägret och det här. Här är inget bråk. Bara grabbig stämning. Och det går snabbt som satan. Hela dagen har försvunnit i vansinnig takt. Precis som hela det här året. Man går och lägger sig på nyårsafton och när bakruset är borta är man singel och det är sommar igen. Vad fan hände? På torsdag släpper dom ut oss om vi inte svullnar upp eller nåt.

Joe Camel och jag

Dom har monterat upp en stor jävla lyftkran utanför mitt fönster. Den lyser upp gatan med en varmt ljus som påminner om när jag landade på flygplatsen i Tel Aviv när seklet var ungt. Jag saknar mellanöstern. Jag saknar Göteborg också. Det är fint så här års.

Mitt nya festliga blogganpassade liv har fått sig en törn den här helgen. Drack iofs några öl med benen dinglande över slussens äckliga vatten i fredags och följde upp med törley i Humlegården.
Men det tog aldrig riktigt fart utan segade ner och gick hem och sov istället.

På grund av mina stundande medicinska experiment, eller rättare sagt de stundande medicinska experiment som jag ska utsättas för, så var lördagen helt torrlagd. Både mentalt och fysiskt. Uppsatsen tog hela söndagen och nu är helgen slut igen. Lika bra det.

I veckan var det lyckligtvis lite action. Henke och jag tog några öl på medis i tisdags och då skulle en man med skägg hoppa över staketet. Till min stora lycka fastnade han med foten och föll raklång över ett bord. Svårt att hämta sig från en sån sak. Skönt att det inte var jag tänkte jag och drack en klunk öl till.

Doing the omoraliska schlagerfestival

Inget nytt under stolen, förutom en hög med chips och lite damm. Jag gillar inte chips så mycket längre, men jag köper det ibland för att jag minns att jag har gillat det mera.

I fredags såg jag Black Lips, det var strålande och det blev en sån där konsert när man inte tänker på att det är jobbigt att stå upp i två timmar med någon lång jävel framför som har världens största frisyr så att man bara vill plocka fram en häcksax och bereda väg. Det var bara härligt.

Det är lugnt i Nacka, inte ett knysst. Det är lätt att bli lite trött på det här tysta landet. Det är ingen rörelse och det är tråkigt för människan men gott för mänskligheten. Man slipper härja runt och pussa varandra på kinden eller skjuta vilt. Man kan sitta ensam och vara fredlig i sin håla. Kanske skulle man införa Jantelagen i hela världen, inget krig, bara missundsamma grannar och lite skitsnack i hörnen, ett och annat mord men inget som stör.
Men fyfan, då skulle vi ju inte ha någonstans att fly till när vi vill ha lite äkta liv och larm. När det värsta som kan hända är att sverige hamnar långt ner i schlagerdyngan känns det inte kul längre, då vill man bara dra en sväng och fylla på förrådet med en näve näring.
Schlager fick vara, vi borrade ner oss i soffan och kollade på Hot Shots 1 och 2 istället.

Vi har det bra här uppe i schverje. Jantelaggade men med pengar på fickan så att vi kan slippa. Och när allt kommer omkring så ligger ju Lima både i Peru och i Dalarna.

Nikotin- du är fortfarande nr 1

Fredde skrev i sin blogg att det enorma utbudet av musik som handlar om kärlek och som man bombarderas av hela tiden måste påverka ens sinnestämning mer än vad man kanske tror. Själv har jag upptäckt att jag har varit alldeles för insyltad i filmen. Det finns inget som leder fram till lyckliga slut, ord som ändrar hela skeendet eller vackra scener, bara ännu en dag på jobbet.

Idag var en bra dag på jobbet. Jag var på en lättare form av dejt och, förutom att det kändes som att jag hade nåt i näsan ett tag, vilket gjorde mig nervös, så gick det bra. Trevligt. Sen hade jag sugit i mig en hel cigg precis innan hon dök upp också, vilket gjorde mig lite snurrig. Annars gick det bra. Tror jag.

Jag har dessutom fått låna en skinnjacka på obestämd framtid av Josefine vilket gör att hon seglar upp på en andraplats i mina vänner listan. Etta är fortfarande nikotinet.

http://www.myspace.com/thesalmonellas

http://www.myspace.com/thesalmonellas

Gömma korven

Jag är het, de virtuella flörtarna regnar över mig och jag suger åt mig som en svamp. Igår var jag ute på östermalm och södermalm. Ytterligheter till geografi men med samma människor i olika kostym, och en del i samma. Ingen större skillnad. Lika lättflörtade. Finns inget att jämföra. Det var en angenäm kväll- har på ett sätt som var mycket bizzaro blivit påmind om hur Kungsabacka-Andreas penis ser ut och det var så jävla sjukt att jag inte orkar skriva ner allt. Världen är jävligt liten, har man sett en kuk så dyker den upp för eller senare igen, på ett heterosexuellt plan alltså. Hade man gillat att gömma korven med andra män så skulle det kanske falla sig naturligt. Men nu blev på andra premisser. Bizzara premisser. Den 9:e Juni är det fest, salmonellas spelar och den som missar är dum i hubvudet. Låt mig åter få lite sömn.

The Fall och öl byggde denna vackra kropp.

Jag lyssnar på The Fall och jag har druckit öl fyra dagar i rad. Det började i onsdags och det var till en början trevligt med ett stort gäng kvinnor och jag men sen kunde jag likaväl gått hem eller stuckit in grässtrån i urinröret för människor kan vara förbannat tråkiga ibland och jag är inte ensam. I lördags var det fest hos Henke och Henke och Henke fyllde 25 så det var 50 års kalas och det var fantastiskt trevligt. Flamenco och dans med hängslen i högsta hugg.

Öldagar har en tendens att glida samman och bli en dimma. Det känns nästan som om jag aldrig varit hemma, och det har jag nästan inte, som om jag varit på festival. I söndags såg jag och Josefin Pere Ubu på debaser medis. En fantastiskt bra konsert tyckte jag, jag är kluven sa Josefin. Och nu är jag faktiskt lite kluven också, men det var bra. Igår var det Valborg och jag drack öl med vänner som jag borde dricka öl med oftare.

Hursomhelst är öldagar härliga, när våren är kall som ett isbjörnsarsle och solen lyser lite fryntligt småkåt från någonstans ganska långt borta.

My love she speaks like silence

Nu har jag lyssnat på Love minus zero- no limit säkert tio gånger på raken. Hade glömt vilken fantastiskt bra låt det är. Det är säkert för att jag är aningens packad och insett att jag faktiskt mår jävligt bra som jag gjort den här revolutionerande upptäckten. Jämför mig själv med ett gäng sydafrikaner som var ute på Zambesi-floden och hamnade i vattnet med krokodiler och flodhästar precis överallt. Det jag finner upplyftande i historien var att alla klarade sig trots att de knappt kunde simma. En av dom fick dessutom panik och attackerade en krokodil för att vara den som så att säga gjorde första draget. Haha, en jävligt dum idé. Han blev av med armen men fick vara med i teve. Pris ske gud för discovery channel.

Imorgon är det 50-årsfest med Henke K och Henke Klubb. Det blir med största sannolikhet jävligt roligt. Damn Sam, jag borde gå och lägga mig.