Givande och intressanta föreläsningar 2

Istället för att flippa ur drömmer jag mig tillbaka till oändligt tråkiga föreläsningar med välbehag.

Nisse Hellberg

Jag tror jag flippar ur. Har gett mig fan på att använda Pierre Bourdieus fältteori i min C-uppsats. Fråga mig inte vad den går ut på för då flippar jag ur. Den är så stor, jag får inget grepp om den. Låg i sängen och trodde mig vara något på spåret. Men när jag sätter mig för att skriva så blir det bara mer och mer förvirrande.
Så nu sitter jag här. Kl är 3:01 och jag tror jag flippar ur.

Tjejer ska hålla käften!

Annars kanske dom brinner upp.

20 000 dagar till muck

Det har blivit en renässans för det gemensamma vardagsrummet efter troligtvis år av förruttnelse och försummelse. Nu går folk dit och pratar studentgrejer, politik, filsofi, kollar på teve. Stämningen är uppslupen och nästan sprudlande, som den första tiden i ett förhållande. Vi lär känna varandra på ett sätt som det tidigare kallpratet i köket, medan man väntade på att något skulle bli tillräckligt mjukt för att äta, gjorde omöjligt. Vi möts och diskuterar invecklade saker på ett sätt som hade gjort Kant plaskvåt och utanför rusar hela livet förbi.

Have you ever heard about the six burning sidesticks?

Vi träffade Frank Andersson på ett biljardhak igår, han var full och drog hysteriskt roliga anekdoter. Vi fattade iofs inte så mycket men det var nåt om att han hade legat med nåns farmor eller liknande. Sen berättade han även en historia på engelska vars sensmoral troligtvis var att man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv. Han uppfyllde alla förhoppningar man haft om honom plus lite till. Det var en magisk pratstund. Vi blev vänner med honom. Det kanske till och med var lite ömsesidigt för han gav oss smeknamn. Kenny var centern, Ludde var Doris, jag var Jan Guillo på 70-talet/vietnamveteranen (Frank sa; Du måste gå vidare, den tiden är förbi och jag rös av välbehag) Janne var den smarta och Linus den söta. Han såg verkligen rakt igenom oss.

Har någon sett min värdighet?

Igår när jag vaknade var det med känslan av att jag hade tappat något viktigt. Så jag stapplade först ut i köket, spritflaskor och limeskivor överallt men inget viktigt. Så jag fortsatte till vårat uppfräschade gemensamma vardagsrum som vi precis firat in.

Och där satt den i ett hörn och skakade av skräck, min värdighet.

Jag sa hej och sträckte ut en hand, men värdigheten slog blicken in i väggen och hulkade. Fuck you isåfall, tänkte jag och gick in och la mig igen.

Vi fortsätter på det knäsvaga temat, den här är nästan för mycket.

bonjour niggas

Om det hade varit vår nu så hade det varit ljust ute. Jag har pumpat min franske granne på information, det var givande. Det här är kanske gamla nyheter för er gamla franskfnask där ute, med fortfarande, det gör mig fruktansvärt knäsvag.

Snälla kom hem!

Jag är i upplösningstillstånd. Jag och Bloggen hade ett jättebråk igår och nu har han varit borta hela natten. Gud, jag är så orolig. Mobilen är avstängd och ingen har sett honom. Jag har kört runt hela natten, i horkvartern och runt barerna downtown. Först var jag vansinnig och nästan hoppades få se honom i armarna på någon slampa, men ursinnet rann bort med regnet och nu vill jag bara att han kommer hem med sitt sneda leende och hundvalpsögon.

Först ska jag låtsas vara arg, spela upp hela registret. Men jag vet att han bara kommer stå där, som en liten pojke med stickad Musse Pigg tröja och tandställning som just pissat på sig på en mattelektion, och mitt hjärta kommer sakta smälta. Till slut kommer jag kasta mig i hans armar och förlåta honom för allting. Precis som jag gjort tusen gånger tidigare.