Svensson Svensson berör. Jag tyckte tidiga Svensson Svensson var roligt. Det andades kvalité. Det var inte lika hippt som En fyra för tre och inte lika konservativt som Rena rama Rolf. Det var svt:s gyllene medelväg. En pil i folkhemmets hjärta. Alla kunde hitta något eget i Svensson Svensson. "Nämen titta Janne precis så där gör ju du när du tittar på teve!" Cosby var ju kul men det var ändå svårt att identifiera sig. Dr Cliff påminner på ett sätt om Gustav i sin avslappnade stil och Theos (min personliga favorit) frisyr påminner lite i sin utformning om den prepubertala Max's samma. Men det var ändå svårt att appellera till deras kontext. Familjen Huxtable kunde inte vara dina grannar. För dom var (är) svarta och bor i New York. Bor du någonstans i Sverige så bor du definitivt inte i New York. Om du tror att Bill Cosby är din granne så är du sjuk i huvudet.
Svensson Svensson fyllde upp det hål i folksjälen som Carl Bildt och Lasermannen hade skapat. Man fyllde hålet med igenkännande skratt och värme och man misstänker att många salta tårar i smyg ran ner för svenskens kind den där mörka novemberkvällen 1996 när det sista avsnittet visades.
Därför hade jag höga förhoppningar på de nya avsnittet. Det verkar dock som att tiden har runnit ifrån mig. Det är ju samma humor, men jag tycker helt enkelt inte att det är lika roligt längre. Jag har utvecklat min humor. Jag tycker numera det är roligt när folk skiter på sig på stan. Eller när barn ramlar och slår ut sina tänder. Allt det här har jag skrivit för att jag egentligen har en hemtenta som ska vara inne imorgon. Ber om ursäkt för det. Jag står inte för ett enda ord. Det gäller iofs för hela bloggen. Om någon tycker något är dåligt eller upprörande så kommer jag genast rulla runt och spela död. Har man ingen ryggrad kan man aldrig bryta den.
2 kommentarer:
Njuta av att se barn göra illa sig... Det var ju, eh.. Normalt?
Var det där kritik? Isåfall har du helt rätt anonym. Skäms på mig.
Skicka en kommentar