Nu finns det ingen ursäkt längre. Jag har nått punkten utan återvändo. 1997 blev jag tvångsinlagd på sjukhus för att nästan ha uppnått perfektion som människa. Det fattades lite den gången men nu är jag snart där igen. Den sista skälvande biten i denna hårda vandring är mustaschen. Skäggväxt på överläppen. Då snackar jag inte lite bakisstubb utan en riktig jävla bard. En knävelborre som får folk att tappa hakan. Det blir svårt men det känns inte längre som att jag har någon ursäkt för att låta bli.
Helgen var fantastiskt trevlig med Jonathan Richman och fyllelögner när de är som bäst. Bland annat lyckades jag tillsammans med min utomordentligt begåvade partner i brott iscensätta ett bråk med inslag av bl.a. homosexualitet i duschen, Colin Nutleys fru, svek, kärlek, tårar, örfilar, Henrik Ibsen, tidigt utvecklade bröst och slampighet. En kille som köpte hela paketet försökte mäkla fred och han går antagligen runt i tron att han gjorde oss till vänner igen. Så man kan nog säga att det var en god gärning att vi lurade honom. Gud vad härligt det är att göra gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar