Hatlistan

Angående Poontowns fina hatlista. Här kommer min:

6. Krig. Det är förjävligt att vi människor fortfarande krigar mot varandra. Jag menar war, what is it good for? ABSOLUTELY NOTHING!

5. Miljöförstöring. VI måste börja ta hand om den enda jorden vi har. Det finns inga genvägar, bara hårt jobb och hjärtat på rätta stället. Panta burkar, lägg batterier i behållarna och för guds skull- plocka upp hundbajset! Vi lånar jorden av våra barn. Glöm inte det!

4. Plågsamma djurförsök. Att se bilder på kaniner som måste röka crack eller rakade katter med bodylotion i hela ansiktet gör mig så illamående. Välj produkter som inte är testade på djur! Djur är liv!


3. Kuskar som piskar hästar i travlopp. Dom kanske springer snabbare ett tag- men är det verkligen värt det? Kan ni kuskar som håller på med det se er själva i spegeln på morgonen utan att känna ångest när ni vet att hästen ligger i spiltan alldeles blodig och gråter. Kan ni det?

2. Ojämställdhet. Alla är lika mycket värda oavsett om man har snopp eller snippa. Vi är alla människor ok! Det är ju helt sjukt att inte alla människor har samma lön och/eller rätten till sin egen kropp. Vi lever på 2000-talet, nu kommer vi tillsammans och visar det! Låt ropen skalla, tillsammans är vi starka!

1. Judge Judy. Poontown har nog redan tagit upp det om jag inte minns fel. Men det krävs repetering. Fyfan vad mycket hat jag känner inför denna vidriga människa. Och sen den självgoda jävla vaktmästaren eller vad han är. Jag kan inta sluta titta. Samtidigt som jag försöker hålla en fasad av ironisk distans så pågår en ormgropp av hat i mitt inre. Det väcker så mycket frågor. Vem fan släppte fram henne i tv? Vem fan släppte fram henne som domare? Vem fan släppte ut henne från sin livmoder? Det finns så många medskyldiga och var och en borde ställas upp för att få en kula i knäskålarna, jag också eftersom jag tittar på det. Det jag egentligen känner är ju självhat. Jag vill åka till indien. Inte för att hitta mig själv utan för att bli av med mig själv. Aldrig så mycket som när jag kollar på Judge Judy, hatar jag mig själv in i märgen.

Toppform

Inatt drömde jag att jag iklädd en nazistuniform sprang Göteborgsvarvet på 1:32:24. Jag hade riktigt skönt driv i steget och hade lätt kunnat springa ett varv till om det inte varit för pissnödighetens stressande halvstånd.

6 dagar, 8 timmar

När jag slutar snusa så blir jag arg. En allmän känsla av arg. Jag vill förolämpa någon och sedan slå samma person på käften utan förvarning. Vem som helst. Skulle gärna slå en knytnäve rakt igenom någonting som kan prata. Eller kanske någon slags hoppspark/roundkick.

Igår spelade jag lite Alfapet, jag blir arg bara jag tänker på det. Till slut smekte jag in ordet Hockey i ena hörnet och fick 101 poäng. Hade jag snusat hade det varit veckans höjdpunkt, men nu är jag fortfarande arg. Det är inte segerns sötma som jag behöver. Det är våld och blod.

Kalle Sändare och ångest

Jag lyssnar på Kalle Sändare och har ångest för att jag lyssnar på Kalle Sändare och har ångest. Inte den smidigaste situationen att ta sig ur.

I helvetets förgård

Nästan 48 timmar utan snus. Tog två igår men det märktes knappt. Det går bra jag är lugn för fan. Inga problem. Allt är fint. Jag skulle lätt skjuta Bambis morsa för en snus. Jag hatar Bambis morsa, hon är så sjukt jobbig. Men det värsta är hennes nya glasögon som hon tjatar om hela tiden. Vad är grejen med dom liksom! Läst lite mycket Harry Potter eller? Piiinsamt värre.

Mitt år

Jag var en sväng till universitet för att skriva in mig på spanska så att jag genom det ska kunna tyda mina erotiska drömmar om den spanska kvinnan helt klädd i vitt som viskar i mitt öra och så vidare. Eftersom jag har gått på Södertörn innan och det bara är en högskola så kände jag mig lite i underläge redan innan jag gick in genom dörrarna. Lite som att börja högstadiet och närma sig det ofrånkomliga ögonblicket när nån nia ska få korn och döpa mig till Fittan Lindahl i toaletten.

Men plötsligt stod hon där, kvinnan som iklädd en luftig vit klänning med svepande händer har sprungit över mina drömmars sommaräng så oändligt många gånger. Hon var ett yrväder, en tromb, en virvelvind och nu även verklig. No pussy blues blev på riktigt med vissa mindre men nödvändiga justeringar. Hon är min lärare. Det här är mitt år.

Född 30 år försent

Ibland känns det som att man är född 30 år för sent. Jag tänker främst på Har du hört den förut med Evert Ljusberg. Det var ett roligt program. Såna program görs inte längre. Jag undrar verkligen varför. Om jag skulle ha varit född i tid och dessutom fått vara med skulle jag dra den här och då skulle alla skratta gott och dricka mer öl.

En man kommer in i sovrummet där hans fru ligger. Mannen har ett får under armen.
- Va fan har du med dig ett får till sovrummet för?
- Det här är grisen jag brukar ligga med när du är sjuk.
- Grisen? Har du helt tappat förståndet? Det är ju ett får!
- Jag pratade inte med dig.

Bra jobbat

Orkar inte skriva så mycket om Stargate men grymt bra avsnitt idag. Överste Macgyver fick träffa ett av de fyra stora folken efter en resa till galaxen Ida. De kom bra överens. Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas att människorna blir upptagna som det femte folket! Ojojoj, vilken svindlande tanke va?!

Det finns inga genvägar

Uppstigning 08:30. Det ger mig ca 50 minuter att vakna ordentligt, äta frukost och kolla om det finns någon tvätt-tid ledig innan Stargate-reprisen från idag börjar (09:20). Perfekt. Mitt liv är som ett urverk. Fasta rutiner är en dygd.

Anledningen till att jag missade dagens program var ett stenhårt pass på gymmet och sedan löpning efter det, 5 km i furiöst tempo. När blev jag en sån frän kille egentligen? Förändringen har ju inte direkt kommit smygande.

Imorgon ska jag berätta lite mer om Stargate SG1 och varför det är världens nu bästa serie. Håll andan.

Det börjar arta sig

Nu är det öppen jakt på Stargate-nördar

Utdrag ur en konversation jag hade med mig själv tidigare idag.

- Nu ska'ru få ditt jävla Stargatefreak!
- Äh lägg av! Låt mig vara. Jag har inte gjort dig nåt ju!
- Jo de har'ru, jävla nörd. Jag HATAR nördar.
- Nejnejnej! Inte kalsongrycket snälla... Neeeej! Arrrrrrrrrrrgh!
- Hahahaha! Nu bli're inga mera freakiga Stargate-nördbarn och det är sköööönt!

Det var en helt vanlig dag

SRI LANKA


PAKISTAN


KENYA


IRAK


SVERIGE

Let's gå i ån

Oh my GOD! Ulf Larsson! Richard Herrey! Dilba Demirbag! Karl-Petter nånting! Påminn mig att gå i ån om jag inte missar ett enda avsnitt av Let's Dance!

Otakt är världens lön

Jag var på väg hem, gick Götgatan fram och hade lite lite ont i hjärtat. Jag hade varit lite lite sent ute med att besvara lite lite kärlek och nu var läget inte längre grönt och då blev jag lite lite kär själv. Otakt är världens lön.

I mitt huvud rörde sig en fantastisk liten sång, den bästa jag trodde att jag hade gjort. Så jag skyndade mig hem för att skriva ner den men kom på att någon redan hade hunnit före.

Mao

Jag läser Mao av Jung Chang, hon gillar inte Mao, jag har svårt att tycka riktigt illa om Mao eftersom han är död.
Men på gamla foton.
Där står han och ler sitt lömska leende och lever lite än.
Bilder som gör att människor inte dör ordentligt, tror inte att jag gillar det riktigt.

En man på gränsen till sammanbrott

Det hände inte ett skit på tågresan och jag hade nästan gett upp hoppet om bloggmaterial när jag satte mig på bussen. Men lyckan log sitt allra ljuvaste leende mot mig.

Det började med att skylten som visar vart bussen går slutade att fungera. Chauffören var en en man i 50-års åldern. Gråspräng, lönnfet och med röda ringar runt ögonen. Buss 414, Det här är buss 414, JO JAG SA ATT DET HÄR ÄR BUSS 414! Tusentals gamla tanter svärmade runt bussen och stack in sina gaddlika ansikten genom dörren och spruta in ursinnets gift i en man på gränsen till sammanbrott.

Jag såg det roliga i situationen och log lite i mjugg. Sen gjorde jag det fruktansvärda misstaget att leende titta upp. Jag mötte ett par ögon svarta som himlen en månfri natt och svalde leendet omgående.

Till slut fick vi ge oss av och saker verkade lugna ner sig. Den känslan fick råda i omkring 5 minuter, sen skulle vi stanna. Gaddarna stack åter in genom dörren och med en oroväckande mjuk röst förklarade chauffören att det var buss 414 ett tiotal gånger. Dörrarna stängdes och vi gjorde oss klara för att fortsätta... men det var inte över.

Den bakersta dörren stängdes inte ordentligt. Vår vän reste sig med en suck efter ett antal försök att stänga den automatiskt, han öppnade framdörren, gick sakta ut och med behärskade steg fram till sin banedörr. Han ställde sig framför, flyttade stödbenet till balans, sen ett DITT HELVETES JÄVLA AS följt av en sån jävla dörrspark att ett barn började gråta.

Lika behärskat gick han åter till sin plats, satte sig på stolen, gav oss där bak en iskall blick, vi hade vid det här laget inte andats på 15 minuter. Det enda som hördes var ett barns skrik och knakandet från själen hos en man på gränsen till sammanbrott.

By The Time I Get To Nacka

Jag hade några festliga utkast till blogginlägg på min framlidne telefon (den är död för mig). Nu har jag inte så många kvar. En idé jag hade nu var att raljera över serienstrippen Pet o Panty som inte är kul. Tänkte skriva egna kommentarar till den typ "Jaha, vad var det för roligt med det" och "Vadå... nu fattar jag inte riktigt". Men det hade ju inte blivit så jävla kul det heller.

En annan idé var att skriva om när jag tvingats gå sakta i takt till tunnelbanan på grund av trängsel och hur mycket jag hatar det och att jag därför inte skulle ha blivit nazist även om jag varit född på i Tyskland på den tiden det var på modet. Men det var roligare att tänka på det än att skriva det. Och jag vill vara rolig, spela Allan.

Jag ska försöka tänka ut nåt på tåget imorgon, håll inte andan bara.
Det där lät som hybris. Gott, jag har äntligen fått hybris.

Jag är stämpeluret på Asea i Västerås

Vi hamnade i Oslo fyra dagar över nyår, min vana trogen söp jag bort telefonen. Så alla ni miljarder människor som försökt att nå mig sen i lördags och blivit ledsna för att jag inte har svarat och på det sättet förgyllt eran dag, förlåt mig.

Vi hade stark hemlängtan på kvällarna i Norge, pratade mycket om maten vi saknade och hur kul det skulle bli när vi fick återse släkt och vänner. En del tårar föll och aldrig hade man kunnat ana att marken skulle kännas som gungfly utan det trygga svenska urberget under fötterna. Vi flöt runt där, i ett främmande land med främmande språk och seder. När vi åter passerade gränsen stannade vi och kysste marken. Sen älskade vi med marken, tog varsin cigg och lyssnade på Alf Robertsson. Det var skönt.