Desolation Row

Jag såg Bob Dylan på Debaser Medis i mars, på min födelsedag närmare bestämt. Jag köade i 5 timmar i polarväder för att få ge Bob och hans anhang 500 spänn. I utbyte skulle han visa sina djupa rynkor, sitt fårade ansikte och jag skulle få höra hans förlorade röst. Jag tror det är Allen Ginsberg som säger i No direction home att Dylan var som en pelare av luft under 60-talet. När man ser honom från den tiden fattar man vad Ginsberg menar. Varje atom tycks vara närvarande, med rakbladsvassa sinnen.

Jag blev jävligt avundsjuk på det tillståndet. Framförallt då jag själv satt i mjukisbyxor i ett nedpissat råtthål i Flemingsberg och drömde om ett ankare i tillvaron. Ankare är bara skitsnack, det är rörelsen som är grejen. Rörelsen frälsning. Aldrig bli dammig. Jävligt lätt att säga, omöjligt att uppnå. Jag skakade bort lite av dammet och flyttade till en annan del av stan. Tvingades till rörelse varje dag. Men dammet lägger sig sakta igen. Det kvittar hur fort man går, rörelsen frälsning är inte bara fysisk. Det där glömmer man bort ibland, sen minns man och kugghjulen hittar rätt postion och det börjar gnissla igen.

Nu skulle jag få stå fem meter från honom. Så nära en myt jag någonsin kommer komma. För mig var han fortfarande ung. Dylan stapplade ut på scenen. Rösten bar inte. Det lät inget vidare. Hans ansikte var en gammal mans. Människor är dödliga. De står inte utanför tiden, inte ens Bob Dylan. Men han var fortfarande en pelare av luft, och det tillståndet kommer jag aldrig uppnå.

Honorar 500 kr

Kampen mot naturen fortsätter. Motståndsrörelsen är försvagad, den skickade ut en kräfta för att bekämpa mig. Jag såg honom lurpassa bakom en sten och överaskade honom genom att lyfta på stenen. Jag tog upp honom och våra blickar möttes. Han var rädd och böjde klorna bakåt för att visa sin underlägsenhet.

I samma ögonblick blottades hans kön. Det gick en ilning genom min kropp, jag började skälva av upphetsning. Sakta tog han av sig skalet. Hans stjärtparti rörde sig förföriskt fram och tillbaka. Snälla viskade han. Snälla gör mig inte illa. Jag blir din slav i natt om du bara låter mig gå när morgonsolens rodnad bryter nattens livtag.

Detta erbjudande kunde jag inte motstå. Vi sjönk båda ner på knä och jag tog hans klor i mina händer. Sakta svepte han av mig min särk. Ömt höll vi varandra sällskap tills tuppens galning spreds över slätten. När morgonen kom slängde jag ner honom i vattnet igen. Nästa år ska jag koka honom med dill, grovsalt, lite socker och lättöl.

First we take Småland, then we take Berlin

Jag har ett projekt som tagit stora delar av mina lediga tid den här sommaren. Det är ett storslaget och extremt manligt projekt och jag gick in i det med våldsam frenesi, eller lite frenesi iallafall. När regnet anföll Småland och fick cykelbanor att se ut som skalet på en clementin, svämmade trädgården över och såg mest ut som nåt gammalt sagan om ringen träsk.

Då jag maktlös stod i fönstret och såg på förödelsen gjorde jag som alla män med självrespekt har gjort i alla tider. Jag förklarade krig mot naturen. Jag bestämde mig för att det aldrig någonsin fick hända igen. Aldrig skulle jag stå bredvid och se hur en välklippt gräsmatta bestialiskt blir översvämmad av en samvetslös vattensamling.

Sen dess har spettet gått som nålen på en nyservad symaskin i bäcken som rinner i utkanten av trädgården. Stenar har kastats upp i det torra. Lera har runnit i mitt anlete. Projektet har expanderat. Träd har fällts och lien har gjort processen kort med uppkäftiga växter av alla sorter. Urskiljningslöst. Nästa steg är att utrota alla djur inom en mils radie. Sen ska jag göra hela jävla Småland till en öken. First we take Småland, then we take Berlin.

Adjö och godnatt

Man tror lätt att allt är gjort. Att man har känt på jävlighet, att man har sett jävlighet och att man är ganska avtrubbad. Sen träffar man ett gammalt fyllo på stan som talar så tyst att man knappt hör vad han säger. Men man hör att han precis har förlorat sin fru och hans ögon är fuktiga. Då vet man inte ett skit längre.

Who loves the sun

Ett bevis för mitt lågstadieordförråd:
I natt såg jag upp mot himlen. Den var sprängfylld av stjärnor och det var romantik-filmiskt. Det var så vackert och så tillrättalagt att inte ens Hugh Grant hade kunnat be om bättre upplägg.

Jag blickade alltså uppåt, omgiven av den riktigt ap-vidunderliga kärlekens historia, och det första som dök upp i mitt huvud var- kukars kukar vad fint.

Svälja hela jordklotet

Jag använder ungefär samma svordomsfyllda språk som när jag gick på lågstadiet. Förutom att jag sätter ihop orden annorlunda och inte längre hotar tjejer (och killar) med våldtäkt- ett ord som jag alldeles för länge trodde var ungefär samma grej som ordentligt med stryk. Könsorden kom lite senare och jag tror det var Kenny som lärde mig dom första trevande slida och penis. Kenny lärde mig, trots att han är ett år yngre, en hel del festliga ord som jag hade mycket användning av i skolan. Var annars ett ganska bögigt barn och började till exempel lipa under Pippi på de sju haven, men så fort man droppade ett nytt könsord i skolan så var man kung.

Men jag var aldrig kung så länge att jag fick hybris, bara väldigt väldigt korta sekvenser på tronen. Dom snyggaste i klassen satt där mest av tiden och där kan vi snacka hybris. De snyggaste killarna snärtade de fula i duschen med handduken. De snyggaste tjejerna snärtade alla med elaka kommentarer. Kanske fyra stycken i varje klass och dom försökte verkligen svälja hela jordklotet.

Fan, nu blev det massa jävla nostalgi-sörja igen. Men några ord och uttryck som jag har, eller håller på, att tjata sönder.

Fantastiskt - inte så mycket längre. Men ett tag hela tiden.
Göra honör och skjuta sig i ansiktet- ganska nytt men jag håller redan på att överdosera.
Kuken - klassiker
Fittan - se ovan
Kratta manegen- känns bra att säga. Snott av Fredde.
Va? - jag hör (och/eller fattar) ganska dåligt.
Helt CP- ingenting har hänt sen lågstadiet.
Fråga nån som vet för fan- klassiker från jobbet
Skrattfest- när något är riktigt riktigt roligt
Döna på- anrikt och återupptäckt
Jävla svin- från min tid i Göteborg

Det finns mer, men jag måste röra på mig, ena benet har nämligen somnat.

Fritt fall

Jag såg en insändare av min gamla historialärare i tidningen idag. Det var ytterst förvirrade tankar om att bevara svenska traditioner och inte anpassa sig efter minoriteter. Den luktade helt enkelt gammal instängd gubbkukig sverigedemokrat och att allt var bättre förr när alla barn sprang rågblonda och pallade körsbär på ett bedårande sätt. Det var jävligt tungt att se den lärare som kanske är den bästa jag någonsin haft falla som en sten från pedistalen jag placerat honom på. Knoppen brast.

Jag började tänka på när vi var i Köpenhamn på skolresa i nian och han var med för att kolla så vi inte skulle dricka elefantöl. Det första vi gjorde när vi kom fram till hotellet var att kila över gatan och sno elefantöl i en liten affär. Vi rågblonda, välartade barn stal som korpar. När vi gick tillbaka stod han i fönstret och såg oss med händerna fulla av stöldgods. Vi stelnade till. Han synade oss, och vi såg framför oss kontraktet rivas i tusen bitar. Kontraktet som vi skrev på innan avfärd och där vi bedyrat att vi inte skulle dricka alkohol (och om vi gjorde det skulle vi bli hemskickade). Men han nickade bara åt oss, vände sig om och försvann ur synhåll med en öl i handen. Det var nog då jag satte honom på pedistalen. En fantastiskt bra lärare och en integlädjedödare. Det blev också en fantastik skolresa. Vi drack oss tillbaka till lågstadiet varje kväll.

Nian var jävligt längesen nu. Jag tror jag börjar bli tunnhårig. Det känns så även om det nog inte syns än. Synade hjässan med en spegel idag. Ungefär på samma sätt som jag har läst att tjejer betraktar sitt underliv. Men det är som sagt bara något jag läst. Jag vet inte så mycket om tjejer egentligen. Men jag är kompis med dom igen. Dom är helt ok, sjyssta liksom. Förlåt alla tjejer om jag brusade upp i förra inlägget. Jag tycker om er.

Öppet brev till alla tjejer

Hej alla tjejer!
Jag heter Nicklas. En del av er kanske känner igen mig från Facebook, en del av er har kanske sett mig på bussen. Men de flesta av er har nog inte sett mig alls. Er förlust. Vill bara säga att jag tycker ni är så himla knäppa att jag tror jag svimmar, konstiga helt enkelt. Om man låtsas vara intresserad blir ni ointresserade, om man är ärlig med att man är ointresserad blir ni helt jävla tokiga. Detta är baserat på 26 års forskning och jag vill verkligen inte behöva dra slutsatsen att ni är efterblivna, men det ser mörkt ut. Kan vi inte bara köra raka rör. Kan vi inte bara vara vänner och se vart det leder. Ni har chansen om ni bara skärper till er. Så länge det finns tro finns det hopp. Jag tror fortfarande lite.
Er desillusionerade vän
Nicklas

Granis

I'm drunk on a couch in Nashville...
Jag skulle gärna vilja börja så. Det låter så förbannat tufft att vara packad på en soffa i Nashville.

Istället;
Jag är packad på en kontorsstol i Tranås.
Men det är som det är. Jag är inte i Nashville och tecknodånet från kvällen som passerat tjuter fortfarande i öronen, 4 timmer dans och en ständigt malande känsla av att man befinner sig i Hades. Man får passa på att traska runt och plocka lite bär- man är lite rädd för björn men framförallt så är man kär, snart är jag tillbaka i Sthlm och försöker hålla god min i elakt spel. De enda björnar som finns i småland är dom som är vilse och som så småningom blir påkörda av tåget.