Mentalt stilleståndsavtal

Jag sliter som en hund, 15 timmar om dagen på restaurangernas dagar och jag har fått näsblod av stressen och ont i ryggen som satan och benen värker och jag håller på att förvandlas till ett fasansfullt muskelknippe av alla tunga lyft och jag orkar inte raka mig. Detta gör att jag nog börjar likna Hulk Hogan en aning då min skäggväxt är gles förutom runt munnen. Behöver egentligen bara blondera det så är det klart. Jag tror inte det är så bra att likna Hulk Hogan nuförtiden. Jag önskar det hade varit 80-tal för då hade jag gjort succe och glidit förbi aporna som vaktar porten på stureplan och frotterat mig med allehanda celebriteter som typ Johannes Brost.

Apropå Stureplan är det nog en hel del av det klientelet som dyker upp i restuarangen. Det går iskalla rysningar genom hela kroppen när jag ser deras överdryga uppsyn och pissiga uppförande. Man är alltid deras lilla betjänt som förväntas bocka och väja undan. När revolutionen kommer är det ni som åker först tänker jag och sluter ett mentalt stilleståndsavtal med mig själv för att orka.

Samtidigt är det andra änden av skalan utanför vårt lilla exklusiva tält. Där trängs pöbeln och lyssnar på coverband, dricker sanslöst mycket öl och svänger med armarna i luften som idiotins ärkeapor. Jag ska nog inte skriva mer nu för jag är för trött för att inte vara bitter. På torsdag är jag glad igen för då har jag slutat jobba och har fickorna fulla av geld.