Selektiv beatnik

Om jag bara vetat vad det skulle föra med sig när jag låg där med flottiga tonårsfingrar och läste På Drift skulle jag nog ha kastat boken åt helvete. Om jag vetat hur mycket den skulle vanställa min uppfattning av frihet. Om jag vetat att jag 10 år senare fortfarande ständigt skulle drömma om att lämna hela skiten och sticka. Sen Born to run på det. Baby this town rips the bones from your back. Det blir så skevt när man egentligen är ganska nöjd men missnöjd med att vara ganska nöjd. Man flyr från det man kan istället. På ett löjligt bortskämt medelklass-sätt. Från ansvar och förpliktelser. Allt som hotar med att grepa tag och hålla fast. Men mest av allt flyr man från kärlek. Aldrig rikta den mot verkligheten. Man hänger bara upp den där den aldrig stannar och man vet om det så jävla väl för egentligen är man bara skitskraj för att fastna på riktigt. Sen dyker den helt plötsligt upp på riktigt och då lyfter man stillsamt på hatten och kör iväg så att gruset sprutar. Små löjliga försök att vara fri samtidigt som man sitter på ett berg av trygghet och aldrig i livet skulle klättra ner. Den här stan är full av sådana människor och den sliter ut revben ur bortskämda kroppar alla dagar i veckan.