En man på gränsen till sammanbrott

Det hände inte ett skit på tågresan och jag hade nästan gett upp hoppet om bloggmaterial när jag satte mig på bussen. Men lyckan log sitt allra ljuvaste leende mot mig.

Det började med att skylten som visar vart bussen går slutade att fungera. Chauffören var en en man i 50-års åldern. Gråspräng, lönnfet och med röda ringar runt ögonen. Buss 414, Det här är buss 414, JO JAG SA ATT DET HÄR ÄR BUSS 414! Tusentals gamla tanter svärmade runt bussen och stack in sina gaddlika ansikten genom dörren och spruta in ursinnets gift i en man på gränsen till sammanbrott.

Jag såg det roliga i situationen och log lite i mjugg. Sen gjorde jag det fruktansvärda misstaget att leende titta upp. Jag mötte ett par ögon svarta som himlen en månfri natt och svalde leendet omgående.

Till slut fick vi ge oss av och saker verkade lugna ner sig. Den känslan fick råda i omkring 5 minuter, sen skulle vi stanna. Gaddarna stack åter in genom dörren och med en oroväckande mjuk röst förklarade chauffören att det var buss 414 ett tiotal gånger. Dörrarna stängdes och vi gjorde oss klara för att fortsätta... men det var inte över.

Den bakersta dörren stängdes inte ordentligt. Vår vän reste sig med en suck efter ett antal försök att stänga den automatiskt, han öppnade framdörren, gick sakta ut och med behärskade steg fram till sin banedörr. Han ställde sig framför, flyttade stödbenet till balans, sen ett DITT HELVETES JÄVLA AS följt av en sån jävla dörrspark att ett barn började gråta.

Lika behärskat gick han åter till sin plats, satte sig på stolen, gav oss där bak en iskall blick, vi hade vid det här laget inte andats på 15 minuter. Det enda som hördes var ett barns skrik och knakandet från själen hos en man på gränsen till sammanbrott.