Är det slut nu Bloggen?

Usch, vilken dag. Solen var så förädisk, den sken kallt. Det är bättre att ni hör det här från mig än att det går massa omvägar och blir förvrängt. Men det är så att jag och Bloggen har gjort slut igen. Det var i förmiddags det hände.

Jag ville göra nåt fint för min prins, köpte med mig en kvarte explorer och lite grillkorv. Tänkte att vi skulle ha det lite fint tillsammans bara han och jag. Jag var på gott humör och gick och tänkte på hur glad han skulle bli. Han älskar grillkorv.

Hans trappuppgång är beige och ljusgrön med svarta prickar. Den luktar hemma på något sätt, matos och lite instängt. Färger och lukter som jag med tiden har börjat förknippa med honom, färger och lukter som tar emot mig och ger mig trygghet. Mitt slitna hjärta finner ro i hans trappuppgång.

Så där går jag med lätta steg uppför trappan, andas in djupt och plingar på hans dörr. Ingen öppnar. Så jag kikar ner i brevinkastet och ser ett par nakna fötter.

Är det du Bloggen?

Jag vet att det är Bloggen, jag känner igen hans håriga fötter och blånageln han fick när jag råkade tappa skåpet som han ärvt av sin farbror. Inget svar.

Hade jag nu inte stått och tittat på min älskades fötter genom ett brevinkast hade jag nog tänkt tillbaka en aning. Vi skulle flytta ihop var det tänkt. Det var på den tiden då han fortfarande brukade kalla mig för sitt lilla socker. Mitt lilla socker brukade han säga, kom hit så ska jag ha dig till kaffet. Sen jagade han mig runt i lägenheten tills vi båda var alldeles svettiga. Det var flera månader sen nu och vår relation hade blivit stadigare, vi vet var vi har varandra och behöver inte göra oss till med smink och åderkollon. Precis så säger han, min förståndiga lilla gulleblogg.

Men nu fanns ingen plats för romantiska återblickar.

Varför svarar du inte? Jag ser ju att du är där!

Jag står böjd och väntar på svar, men det är alldeles tyst. Då plötsligt hör jag en raspig finskklingande kvinnoröst innifrån lägenheten.

Vad gör du din hingst, kom tillbaka till sängen

Jag känner igen den rösten så väl, det är Pirjo den lilla slynan. Hon har varit efter Bloggen i flera veckor. Jag blir så arg att jag börjar gråta. Tårarna rinner ner genom brevinkastet och jag ser bloggens fötter vända och försvinna in i lägenheten.

Senare ringde han och försökte släta över det hela. Näe det var visst inget speciellt, Pirjo hade inte alls varit hos honom och ringklockan verkade ha slutat fungera för han hade inte hört mig. Då gjorde jag slut. Aldrig mer lögnaktiga män som ligger med allt som rör sig. Aldrig mer Bloggen.

Han har ringt oavbrutet sen dess, men jag vill inte ha honom tillbaka. Vill inte, kan inte, får inte. Gud ge mig styrka.